Glad midsommar!

Jag är glad att jag är tillräckligt gamma för att komma undan med diverse gnällande och ett lass med pekpinnar. Jag hoppas det i alla fall. På midsommar, så ska man ju traditionsenligt äta sill och supa till. Eftersom jag inte gör något av detta längre, så kan man ju alltid skicka pekpinnar, eftersom man har ryggen fri. Dessutom är jag tillräckligt gammal, för att ha gjort en himla massa dumt, och då vore det ju rent av dumt att inte dela med sig av det.

Man måste inte vara ”as kalas” på midsommar. Var lite barn istället. Kör lite ”små grodorna” med barn och barnbarn utan snapsen och ölen. Särskilt om man är lite som jag och inte vet när det är dags att sluta. Man har garanterat inte ont i huvudet dagen efter, möjligtvis lite ömhet i vaderna. Fördelen är dessutom att man kan åka in i poliskontroller utan att bli nervös. Detta förutsätter ju att man har körkort förstås, och det har inte jag, och då blir man ju nervös om man råkar sitta bakom ratten, Det förekommer inslag av sexuell natur på midsommar också. Då gäller det att båda parter är med på det. Många blir både döva och blinda på midsommar, så om det brinner till, så kom ihåg. Händerna på täcket, blommorna på bordet och bina i kupan. Var snäll med varandra.

Själv tänker jag lägga sju LP–skivor under kudden och drömma om någon ny gitarr.

Please don’t let me be..

misunderstood, som det heter i sången. Fått lite kritik för att jag rackat ner på Fender här. Jag har inte direkt rackat ner, utan vinklat det från mitt håll. Jag har ägt 11 Fender genom åren, så vi är mer än bekanta. Mina invändningar är nog snarare mot mina fingrars åsikter och skala på hals. Att sedan den akustiska jag har, förmodligen har någon ”bump” på en bandstav som gör att jag inte kan sänka strängen dit jag vill är något annat. Det är lathet från min sida, för att jag inte tar med den dit, där den är köpt, eller slipar det själv.
En av de bästa kompisar jag haft var en Fender Tele Custom. Det är en kropp jag tycker om. Har i tio års tid funderat på att skruva ihop något eget, och då blir det förmodligen en Telekropp med P90 vid halsen och stallet och ett Bigsby. Vackert så.

Nostalgi Fender Custom '72

Det här med operativsystem

Jag är väl vad man kan kan kalla nörd. Tror jag. Håller på med datorer och leker med kod och uppfinner hjulet, om och om igen. I mitt arbete, så har jag på sistone ondgjort mig lite över att XP har dött. När det kom, ondgjorde jag mig över att det fanns. Det var några disketter sedan.
Eftersom jag är en sådan där nörd med hästsvans, som dricker kaffe och pillar med datorer, så har jag nog faktiskt provat det mesta. Jag har några gamla Macintosh i källaren och några nyare Mac, som körs dagligen. Har en dator med det nyligen avlidna XP och så några datorer med Linux på.

Jag var ganska tidig med Linux faktiskt. Började använda det redan på den tiden när Windows 3.11 fanns. Det var ingen lek då, om man får använda det uttrycket. Det var skitsvårt att få saker och ting att fungera ur lådan, med tiden har har det blivit bättre, mycket bättre faktiskt. Det har blivit så inåthelskotta bra, så att jag faktiskt tänker fimpa min dator med det nyligen döda XP på och bara köra studio i någon form av Linux. Som jag sagt tidigare, så gillar jag att pilla med musik. Vill inte kalla mig musiker, för då krävs det ju att man ska ha koll på vad man gör, och dessutom kunna bli väckt mitt i natten och resa sig upp och spela alla världens önskelåtar, nyvaken och jäklig. Gillar nog mer Dylans benämning, sång- och dansman. Fast jag är inte så ruskigt dansant egentligen. Nu blev det ett sidospår igen. Det är lite jag faktiskt.

Hur som helst, så har jag ju kört macosx, windows och linux parallelt i många år. Skillnaden är ingen alls egentligen. Det är en vanesak att hitta det man behöver, för att kunna jobba på datorerna. Nackdelen med MacOSX och Windows som jag ser det, är att det efter några år, nästan krävs av mig, att jag ska köpa ny dator. Min Mac kan jag visserligen uppdatera, MEN det finns inte fullt stöd för allt, om inte jag köper något nyare. Windows blir en kostsam historia det med, av samma anledning. Allting är inte bakåtkompatibelt, vilket skapar problem i plånboken när mina favoritprogram inte kan följa med till den nya uppdateringen. Om jag i dagsläget skulle uppdatera min dator jag har studio på, så har jag räknat ut att jag förutom dator, skulle behöva spendera runt 10000:- för att köpa nya program, alternativt uppgradera till nya versioner. Det är lite surt.

Tillbaka till Linux igen. Det jag gillar är att man faktiskt kan ha kontroll. Man kan också, om man retar sig på taskiga ordval i översättningar faktiskt anmäla sig och hjälpa till. Man kan vara delaktig i att skapa något, som är alla till gagn. Det är stort! Därmed inte sagt att man måste. Dessutom, så kan man leva med sin dator väldigt mycket längre än om man använder något annat. Sådant tycker miljön om.

Fast ibland kan det vara lite jobbigt, ska jag väl erkänna. När bank-id strular eller det där med att kolla på bluray. Fast det är ju inte Linux fel egentligen, och det går att lösa lagligt. Fast inte det där med Bluray. Det blir inte lagligt. Det blir rättvist.
Det är ju klart att dom stora elefantera vill att du ska dansa på deras golv. Därför har de ju satt en del käppar i hjulen och gjort, så att det bara går att använda vissa saker om man köpt deras operativsystem. Linux köper man inte nödvändigtvis, man kan, men det är ändå fritt. Det är en stor skillnad på fritt och gratis. Vet inte om ni blev klokare, men jag fick skriva av mig i alla fall och det var det som var meningen.

Det duger

Tror att jag hela livet har levt efter den devisen. Det duger. En del säger, att det är för att jag till största delen är uppväxt i Borlänge. Dä dugä! Klart som sjutton att det duger om man har gjort sitt bästa. Just nu är jag inne i en period, då jag får för mig att inget duger.
Kanske är det för att man känner sig som hamstern i hjulet vissa dagar. Det snurrar och man springer för glatta livet.
Det duger. Glöm aldrig det.

Kärlekslöst äktenskap..

För ett år sedan köpte jag en Fender akustisk. Riktigt lyxig för pengarna, med inbyggd stämapparat och mikrofon. En Fender CD-140SCE/N. Nu funderar jag på att sälja henne. Det är något med mig och Fender som gör att vi inte tycker om varandra riktigt. Vi kan på sin höjd bli lite kompis, men ska det mysspelas, så blir det på min EJ-200 Artist eller någon annan. Det här är definitivt ett i-landsproblem. Jag har i smyg varit på musikbordellen och klämt på en Gretsch. Det var kärlek från första stund. Det här är ingen säljesannons, bara en bekännelse.

Musiken som formar

Jag började svamla på Facebook om musiken som format mig. Orkade inte skriva klart där, så jag tänkte fortsätta här. Jag har aldrig varit i fas med ”rätt” musik, och förresten så spelar det ingen roll. Rätt musik är den som når själ och hjärta just då.

Mina tidiga år börjades med Stan Kenton, Red Norvo, Oscar Peterson och Barney Kessel med flera på 45-varvare. Detta får nog anses som efterblivet hos en 5-åring i början på 70-talet. Jag blev bara så himla glad av detta då och blir det fortfarande. Om jag följt normen borde jag lyssnat på något tuffare. När jag fyllt 6 år, så blev jag definitivt tuff och mina föräldrar blev orolig för att de som sjöng, lät som om någon stuckit en kniv i dem. Jag hade då egenhändigt bytt bort två äventyr med Tintin på LP, mot Deep Purple In Rock. Flätade in pappersremsor nere vid stallet på farsans gamla Levin för att få till lite akustisk distorsion.  Lyckades ta ut några stycken som jag uppfattade dom med mina barnöron. Skittråkigt, för jag fick aldrig till det till hundra, men det påminde i alla fall.

Om man tar Deep Purple som exempel. Det som var magi i Deep Purple för mig, var samspelet mellan Roger Glover och Ian Paice. En av de bästa rytmsektioner jag hört. Jon Lord på orgel gjorde det till musik. Ritchie Blackmore som gitarrist är en sak, som människa ett praktarsel. Samtidigt så får jag lov att säga att den enda sångare som DP haft är Ian Gillan. De andra är något annat, men inte DP.

I min värld så är basist och trummis, det som gör att det hela går runt. Resten är lull-lull. (Förlåt!) Själv är jag ingen stjärna på något av instrumenten jag spelar, men de gör jobbet i de låtar jag spelar. Nu är det ju så att mina referenser hela tiden förändras, men det jag alltid tycker är bra, är enkelhet. Gör färre spelningar bland folk än jag egentligen vill, men det är svårt att erbjuda någon låtar de aldrig har hört, och när folk fått lite innanför västen, ser mig som trubaduren som ska spela Stairway to heaven eller Hotel California. Jag kan båda, men har inget som helst intresse att framföra dem publikt. Det finns nog med ton- och pricksäckra coverspelare som borde ge mig alibi nog att slippa. Enda gången jag kan klinka inledningen till Stairway to Heaven är nog om man provar gitarrer på musikaffären. Fast det är lite Wayne’s Worlds fel.

Hur det än må vara, så återkommer man alltid till något slags ursprung. Det som får själ och hjärta att mötas i någon slags samklang, där håret på hela kroppen står upp. Då är det bra. Allt det där urprungliga, som senare blev rock och pop. Skitig blues eller country med låtlängder på 2:30 utan krusiduller, som ändå rymmer hela registret. Hank Williams, Woody Guthrie, Pete Seeger, Lead Belly, Dave Van Ronk, Muddy Waters, Robert Johnson, Carter Family. Listan skulle kunna bli hur lång som helst.

Det är det här som de som kom senare lutar sig mot. Det må vara Rolling Stones eller Joan Baez, Keb’Mo eller Rickie Lee Jones. Det tidiga Fleetwood Mac eller vilka som helst. Det enkla som beskriver det enkla är grundpelaren för allt som kommit senare. Det här är min sanning.

Jag har alltid skrivit låtar. Mycket av den enkla anledningen att jag aldrig haft ambitionen att bli skitbra på gitarr eller något annat instrument. Däremot har jag med nyfikenhet provat otroligt mycket instrument genom åren. Varje gång torkan i musikskapandet kommit så har jag löst det genom att prova något jag inte behärskar. Som människa är vi bundna till vanor och eftersom jag är en van gitarrist, så spelar man ofta i samma mönster hela tiden. Om man bekantar sig med något nytt, så bryts det mönstret. Det ger lite den där känslan, som man fick, första gången man satt där i mörkret med den man trodde man skulle dela resten av livet med. Samma trevande nyfikenhet.

Nu har jag försökt skriva något igen, som är ett så stort ämne att det skulle rymmas i en bok, som ingen skulle orka läsa från pärm till pärm. Tänker avsluta detta inlägg i arkivet över vädringar i åsikter med att skriva lite om den skiva jag släppte 2011 som heter Hot Dog. Av olika anledningar, som jag kan återkomma till senare, så tog det över 20 år innan det blev inspelning av. Jag har skrivit vansinnigt med låtar faktiskt. Hittar texter och ackord lite då och då i olika block, när man rensar i flyttlådor. Så var det med första låten på skivan, This earth. Den skrevs nog när jag var 17-18 år. Kommer än idag ihåg att jag gick in på Borlänge Musik och beställde mitt allra första munspelsställ för att föreviga denna på min Tascam Porta 05. Den gamla inspelningen har jag inte en aning om vart den tog vägen, men när jag hittade anteckningsblocket med låten, så tog det fart i skallen, och det ramlade en massa låtar ur huvudet på mig. Eftersom varje människa idag har dator, vare sig man vill eller inte, så passade jag på att önska mig pengar när jag fyllde 40. De pengarna omvandlade jag till mikrofoner och ett hyfsat ljudkort till datorn. Byggde en enkel studio på vinden i huset och började spela in. Lade trumspår, spelade in bas, gitarr och sång. Petade med detta hur länge som helst, men ju mer jag lyssnade ju tråkigare lät det. Det hela slutade med att jag gick upp en tidig morgon och spelade in allt live rakt av, låt för låt. Ägnade resten av förmiddagen åt att klippa isär låtarna och gjorde några pålägg. Sedan skickade jag upp mastern till CD Baby och några dagar senare så gick det att inhandla det digitalt all over the världen. Fantastiskt. Min musik, min själ och mitt hjärta. Det kan ingen ta ifrån mig. Musik är glädje och sorg. Jag förväntar mig inte att bli rik på det här, men ni kan förvänta er att jag fortsätter spela in låtar och ge ut några skivor då och då, på mina villkor och precis som jag vill. Skulle ni vara sugna att spela lite med mig, när som helst, sitter jag här under min korkek och dricker kaffe och spelar gitarr.

Har ni orkat läsa ända hit, så hoppas jag att kaffetermosen räckte hela vägen.

Bara så där..

Ni som inte är lika gamla som jag kanske inte tänker så här, men idag är det jäkligt konstigt system vi har. Vi lyssnar på musik vi inte kan ha i handen, som vi i bästa fall betalat med pengar vi aldrig sett. Det är en viss skillnad mot att hålla en LP i handen, med pengar man tagit ut på banken.

För er som är en annan generation: LP= Svart rund skiva i plast som man kunde lyssna på musik med. Kom oftast i konvolut av papp, med bokstäver som var stora nog att kunna läsas.
Pengar= Papper och mynt med personer som på något avigt vis gjort något viktigt. Gustav Vasa var värd en femma.
Bank= Ställe där man kunda ta ut och sätta in pengar. Fantastisk uppfinning. Idag tar dom bara ränta på pengarna du aldrig haft i handen.

Dammar av gamla gitarrer

Eftersom vi håller på att bygga ut här hemma och det tar lite tid, så har musiken fått ligga i träda lite grann. Inte så att man inte spelat, men det har blivit korta pass för att testa lite låtar som dyker upp i skallen. Nästan alla gitarrer ligger i sina fodral och väntar på att man ska ta upp och pilla lite. Gjorde en uppfräschning och reparation på min Epiphone Sorrento, så den är spelbar igen. Rasslet som ingen kunde hitta är borta. Visade sig vara en lödning inne i halsmicken som släppt och som förde oväsen.

Med bygget går det sakta som sagt. Min rygg vill inte som jag vill. Tre kotor i ryggen som bråkar, vilket gör att ischias visar sitt fula ansikte och jag får jäkligt svårt att böja mig ner, men jag försöker få hallen klar. Efter detta, så ska vardagsrummet få sig en duvning, så att vi slipper frysa i vinter.