Jag började svamla på Facebook om musiken som format mig. Orkade inte skriva klart där, så jag tänkte fortsätta här. Jag har aldrig varit i fas med ”rätt” musik, och förresten så spelar det ingen roll. Rätt musik är den som når själ och hjärta just då.
Mina tidiga år börjades med Stan Kenton, Red Norvo, Oscar Peterson och Barney Kessel med flera på 45-varvare. Detta får nog anses som efterblivet hos en 5-åring i början på 70-talet. Jag blev bara så himla glad av detta då och blir det fortfarande. Om jag följt normen borde jag lyssnat på något tuffare. När jag fyllt 6 år, så blev jag definitivt tuff och mina föräldrar blev orolig för att de som sjöng, lät som om någon stuckit en kniv i dem. Jag hade då egenhändigt bytt bort två äventyr med Tintin på LP, mot Deep Purple In Rock. Flätade in pappersremsor nere vid stallet på farsans gamla Levin för att få till lite akustisk distorsion. Lyckades ta ut några stycken som jag uppfattade dom med mina barnöron. Skittråkigt, för jag fick aldrig till det till hundra, men det påminde i alla fall.
Om man tar Deep Purple som exempel. Det som var magi i Deep Purple för mig, var samspelet mellan Roger Glover och Ian Paice. En av de bästa rytmsektioner jag hört. Jon Lord på orgel gjorde det till musik. Ritchie Blackmore som gitarrist är en sak, som människa ett praktarsel. Samtidigt så får jag lov att säga att den enda sångare som DP haft är Ian Gillan. De andra är något annat, men inte DP.
I min värld så är basist och trummis, det som gör att det hela går runt. Resten är lull-lull. (Förlåt!) Själv är jag ingen stjärna på något av instrumenten jag spelar, men de gör jobbet i de låtar jag spelar. Nu är det ju så att mina referenser hela tiden förändras, men det jag alltid tycker är bra, är enkelhet. Gör färre spelningar bland folk än jag egentligen vill, men det är svårt att erbjuda någon låtar de aldrig har hört, och när folk fått lite innanför västen, ser mig som trubaduren som ska spela Stairway to heaven eller Hotel California. Jag kan båda, men har inget som helst intresse att framföra dem publikt. Det finns nog med ton- och pricksäckra coverspelare som borde ge mig alibi nog att slippa. Enda gången jag kan klinka inledningen till Stairway to Heaven är nog om man provar gitarrer på musikaffären. Fast det är lite Wayne’s Worlds fel.
Hur det än må vara, så återkommer man alltid till något slags ursprung. Det som får själ och hjärta att mötas i någon slags samklang, där håret på hela kroppen står upp. Då är det bra. Allt det där urprungliga, som senare blev rock och pop. Skitig blues eller country med låtlängder på 2:30 utan krusiduller, som ändå rymmer hela registret. Hank Williams, Woody Guthrie, Pete Seeger, Lead Belly, Dave Van Ronk, Muddy Waters, Robert Johnson, Carter Family. Listan skulle kunna bli hur lång som helst.
Det är det här som de som kom senare lutar sig mot. Det må vara Rolling Stones eller Joan Baez, Keb’Mo eller Rickie Lee Jones. Det tidiga Fleetwood Mac eller vilka som helst. Det enkla som beskriver det enkla är grundpelaren för allt som kommit senare. Det här är min sanning.
Jag har alltid skrivit låtar. Mycket av den enkla anledningen att jag aldrig haft ambitionen att bli skitbra på gitarr eller något annat instrument. Däremot har jag med nyfikenhet provat otroligt mycket instrument genom åren. Varje gång torkan i musikskapandet kommit så har jag löst det genom att prova något jag inte behärskar. Som människa är vi bundna till vanor och eftersom jag är en van gitarrist, så spelar man ofta i samma mönster hela tiden. Om man bekantar sig med något nytt, så bryts det mönstret. Det ger lite den där känslan, som man fick, första gången man satt där i mörkret med den man trodde man skulle dela resten av livet med. Samma trevande nyfikenhet.
Nu har jag försökt skriva något igen, som är ett så stort ämne att det skulle rymmas i en bok, som ingen skulle orka läsa från pärm till pärm. Tänker avsluta detta inlägg i arkivet över vädringar i åsikter med att skriva lite om den skiva jag släppte 2011 som heter Hot Dog. Av olika anledningar, som jag kan återkomma till senare, så tog det över 20 år innan det blev inspelning av. Jag har skrivit vansinnigt med låtar faktiskt. Hittar texter och ackord lite då och då i olika block, när man rensar i flyttlådor. Så var det med första låten på skivan, This earth. Den skrevs nog när jag var 17-18 år. Kommer än idag ihåg att jag gick in på Borlänge Musik och beställde mitt allra första munspelsställ för att föreviga denna på min Tascam Porta 05. Den gamla inspelningen har jag inte en aning om vart den tog vägen, men när jag hittade anteckningsblocket med låten, så tog det fart i skallen, och det ramlade en massa låtar ur huvudet på mig. Eftersom varje människa idag har dator, vare sig man vill eller inte, så passade jag på att önska mig pengar när jag fyllde 40. De pengarna omvandlade jag till mikrofoner och ett hyfsat ljudkort till datorn. Byggde en enkel studio på vinden i huset och började spela in. Lade trumspår, spelade in bas, gitarr och sång. Petade med detta hur länge som helst, men ju mer jag lyssnade ju tråkigare lät det. Det hela slutade med att jag gick upp en tidig morgon och spelade in allt live rakt av, låt för låt. Ägnade resten av förmiddagen åt att klippa isär låtarna och gjorde några pålägg. Sedan skickade jag upp mastern till CD Baby och några dagar senare så gick det att inhandla det digitalt all over the världen. Fantastiskt. Min musik, min själ och mitt hjärta. Det kan ingen ta ifrån mig. Musik är glädje och sorg. Jag förväntar mig inte att bli rik på det här, men ni kan förvänta er att jag fortsätter spela in låtar och ge ut några skivor då och då, på mina villkor och precis som jag vill. Skulle ni vara sugna att spela lite med mig, när som helst, sitter jag här under min korkek och dricker kaffe och spelar gitarr.
Har ni orkat läsa ända hit, så hoppas jag att kaffetermosen räckte hela vägen.
No related posts.