Dikter ligger mig varmt om hjärtat, eller poesi kanske jag skriver, för de har hjälpt mig en del här i livet. Det är genom dikten jag har lärt känna mig själv och andra. Jag har bearbetat mängder av svåra saker genom dikten, även om nu inte dikterna är direkt självbiografiska, utan mer reflektioner. För det är ju så, åtminstone för mig, att man behöver mala sina korn en del i livets kvarn. Jag har fått frågor flera gånger om de handlar om mig allihop. På sätt och vis gör de det, genom att jag blivit berörd av något och skrivit om det. Problemet behöver inte vara mitt för att jag ska skriva om det.

Jag har skrivit dikter några år nu och det känns ibland som man har hittat hem. Det finns stunder då man tycker att dikterna man skrivit slipper undan lite väl billigt. Jag kan tycka att det är det mest lysande jag skrivit ena stunden, för att i nästa knöla papperet och skicka det i botten av min papperskorg. Det känns på något vis lite tryggt när man skriver vid datorn, för jag brukar alltid spara mina alster. Papperskorgen i arbetsrummet tömmer jag, men filerna på min hårddisk de ligger kvar. Det kan ta några dagar av eftertanke innan man finner den rätta formen en del gånger.

Huruvida ni finner mina dikter fattiga eller rika vet jag inte, det är upp till ert huvud…